Livet på en liten pinne

Ja men visst är det så ibland, att man känner att det inte är någon mening med att ge sig i kast med en sak. Så meningslöst att man bara lämnar WO. Det är min nya taktik, lämna WO när det känns lite halvdant. Vet jag att slaget är förlorat innan det ens hunnit börja, varför engagera sig? Slöseri på energi och tid bara. Bara dra sig tillbaka och chilla istället. Vänta på nästa tillfälle när teamet är skadefritt och avbytarbänken ser okej ut. Jag har tröttnat på det där med att chansa, kämpa och hoppas. Safe way är mer min grej nu för tiden. Tänka efter lite lägga upp en taktik och ha lite strategier. Gå in, chansa vilt, bara köra ner huvet och kötta håller inte i längden. All ära om det lyckas, men seriöst hur ofta händer det?

Sådär ja. Jag blir inte arg så ofta, inte ledsen heller. Men när jag väl blir det så blir jag verkligen det. För det mesta är det faktiskt väldigt snabbt övergående. Den här gången verkar det ha satt sig lite djupare, det vill liksom inte försvinna. Det går nog över som dom brukar säga. Eller som Patsy skulle sagt ”Just walk away from it darling, just walk away from it…”