Livet på en liten pinne

Jag har insett att jag inte är medveten om att jag stirrar på folk ibland. Jag verkar tro att jag är osynlig, exempelvis på tunnelbanan när jag råkar se en person som ser lite intressant ut av olika anledningar.
Så kan jag sitta och kolla på personen i fråga utan att tänka på att den människan med största säkerhet sitter och tänker ”Men vafaaaan är det för jävla miffo som sitter och stirrar ut mig, stop it ditt freak!”
Jag vet ju att jag tänker precis samma sak när någon är lika odiskret, men jag kan liksom inte hjälpa att jag gör så, människor är intressanta och jag kan sitta och fundera på vad dom jobbar med, hur gamla dom är, var dom bor, var dom kommer ifrån, hur dom har sitt hår, om dom är lyckliga, vad dom lyssnar på musik om dom har mp3 spelare med sig och massa andra saker. Men glömmer bort att jag inte är osynlig.

Så om ser någon en tjej som odiskret tittar på dig på tuben i Stockholm kan det vara jag, då kan du tänka att hon menar inget illa, hon vet bara inte bättre.

Utanför mitt fönster springer det en katt, jag ser den varje dag, den joggar fram och tillbaka, ser ut att ha fullt upp med livet. Ibland får den totalfnatt och kutar som fan, sådär som bara katter kan. Det är ganska mysigt, jag vet att den kommer att springa förbi, det börjar liksom bli en vana, sådär som folk som alltid åker samma tåg som dig på morgonen, nästan som om man känner att man borde börja säga hej, fast det gör man ju aldrig, det är inget vi svenskar gör och hur skulle det se ut om jag börjar morsa på en katt? Men den är söt och verkar rätt reko, så vem vet, en dag kanske jag sticker ut huvudet och säger hej och kliar den bakom örat.

Tack för mig!