Livet på en liten pinne

Ibland får jag ta och hindra mig i tankar och funderingar. Jag tänker för mycket helt enkelt.

Det finns ju för och nackdelar med allt. Tänker man för stort och ser för mycket helhet i allting missar man detaljer som faktiskt är betydelsefulla. Ser man bara dom små sakerna, hakar man lätt upp sig på det och missar att se det stora hela. Skit samma för fan, jag är för trött för att tänka och skriva samtidigt.

Ibland är jag så korkad. Hur kan jag ställa ett glas på golvet och råka sparka omkull det en gång?, tänka ”Just det, jag ska ta bort det så jag inte snubblar på det” Glömma bort det och snubbla på det igen. Tänka samma tanke för att sedan snubbla på det en tredje gång och pajja det totalt så att det ligger glassplitter över hela golvet.  Och sedan vara så jävla lat att jag inte orkar ta fram dammsugaren utan nöjer mig med att torka upp det värsta av glaset och tror i min enfald att allt glassplitter är borta. Men inser senare när det sticks och känns lite sådär obehagligt som det bara kan göra med glas i fötterna att så är det ta mig fan inte! Tillbringar därför cirka en vecka att plocka små glasflisor ur fötterna…allt detta enbart på grund av lathet…det värsta av allt är att jag är medveten om det och bara rycker på axlarna som en kaxig tonåring gör åt sina föräldrar och säger ”Skiter väll jag i!”.  Man skulle kunna säga att jag hånar mig själv…

”Sök hjälp flicka lilla” brukar jag tänka då…

Sådär. Det var allt!

Klart å betart!