Livet på en liten pinne

Ja men visst är det så ibland, att man känner att det inte är någon mening med att ge sig i kast med en sak. Så meningslöst att man bara lämnar WO. Det är min nya taktik, lämna WO när det känns lite halvdant. Vet jag att slaget är förlorat innan det ens hunnit börja, varför engagera sig? Slöseri på energi och tid bara. Bara dra sig tillbaka och chilla istället. Vänta på nästa tillfälle när teamet är skadefritt och avbytarbänken ser okej ut. Jag har tröttnat på det där med att chansa, kämpa och hoppas. Safe way är mer min grej nu för tiden. Tänka efter lite lägga upp en taktik och ha lite strategier. Gå in, chansa vilt, bara köra ner huvet och kötta håller inte i längden. All ära om det lyckas, men seriöst hur ofta händer det?

Sådär ja. Jag blir inte arg så ofta, inte ledsen heller. Men när jag väl blir det så blir jag verkligen det. För det mesta är det faktiskt väldigt snabbt övergående. Den här gången verkar det ha satt sig lite djupare, det vill liksom inte försvinna. Det går nog över som dom brukar säga. Eller som Patsy skulle sagt ”Just walk away from it darling, just walk away from it…”

Jag har insett att jag inte är medveten om att jag stirrar på folk ibland. Jag verkar tro att jag är osynlig, exempelvis på tunnelbanan när jag råkar se en person som ser lite intressant ut av olika anledningar.
Så kan jag sitta och kolla på personen i fråga utan att tänka på att den människan med största säkerhet sitter och tänker ”Men vafaaaan är det för jävla miffo som sitter och stirrar ut mig, stop it ditt freak!”
Jag vet ju att jag tänker precis samma sak när någon är lika odiskret, men jag kan liksom inte hjälpa att jag gör så, människor är intressanta och jag kan sitta och fundera på vad dom jobbar med, hur gamla dom är, var dom bor, var dom kommer ifrån, hur dom har sitt hår, om dom är lyckliga, vad dom lyssnar på musik om dom har mp3 spelare med sig och massa andra saker. Men glömmer bort att jag inte är osynlig.

Så om ser någon en tjej som odiskret tittar på dig på tuben i Stockholm kan det vara jag, då kan du tänka att hon menar inget illa, hon vet bara inte bättre.

Utanför mitt fönster springer det en katt, jag ser den varje dag, den joggar fram och tillbaka, ser ut att ha fullt upp med livet. Ibland får den totalfnatt och kutar som fan, sådär som bara katter kan. Det är ganska mysigt, jag vet att den kommer att springa förbi, det börjar liksom bli en vana, sådär som folk som alltid åker samma tåg som dig på morgonen, nästan som om man känner att man borde börja säga hej, fast det gör man ju aldrig, det är inget vi svenskar gör och hur skulle det se ut om jag börjar morsa på en katt? Men den är söt och verkar rätt reko, så vem vet, en dag kanske jag sticker ut huvudet och säger hej och kliar den bakom örat.

Tack för mig!

Jag känner att jag måste ge mig en liten klapp på axeln och berömma mig själv. Varför vet jag inte riktigt, men det kändes som om jag va i behov av lite uppskattning från någon och den någon råkar vara jag. Och eftersom det är bara jag här och jag är singel…(gud jag erkände det för mig själv)…oouu…jag är singel…det känns lite sådär att säga det. Jag brukar undvika att tänka på det. Inte för att jag inte trivs, men det känns lite sådär att man är lite mindre värd som singel. Rent krasst bara. Sen är det ju inte så såklart men man vet ju hur folk tänker och hur jag tänker själv ibland. Fan nu kom jag in på något helt annat…det va ju inte planerat från min sida…men ja så kan det vara.

Kolla på film bakfull är en trevlig sysselsättning. Kolla på film med fidde bakfull är en väldigt trevlig sysselsättning.

Det jobbiga är bara att det spelar liksom inte någon roll vilken kategori av filmer man kollar på, det slutar alltid med att vi sitter och snyftar. Man blir så sjukt blödig när man är bakis. Idag kollade vi på Coach Carter och Blood diamond…den sistnämnda filmen höll på att knäcka mig totalt är lika med inte att rekomendera om man är gråtig i bakfyllan. där satt vi och snyftade ikapp samtidigt som vi fnissade lite över hur patetiska vi var som satt och grät till en basketfilm.

Ibland får jag ta och hindra mig i tankar och funderingar. Jag tänker för mycket helt enkelt.

Det finns ju för och nackdelar med allt. Tänker man för stort och ser för mycket helhet i allting missar man detaljer som faktiskt är betydelsefulla. Ser man bara dom små sakerna, hakar man lätt upp sig på det och missar att se det stora hela. Skit samma för fan, jag är för trött för att tänka och skriva samtidigt.

Ibland är jag så korkad. Hur kan jag ställa ett glas på golvet och råka sparka omkull det en gång?, tänka ”Just det, jag ska ta bort det så jag inte snubblar på det” Glömma bort det och snubbla på det igen. Tänka samma tanke för att sedan snubbla på det en tredje gång och pajja det totalt så att det ligger glassplitter över hela golvet.  Och sedan vara så jävla lat att jag inte orkar ta fram dammsugaren utan nöjer mig med att torka upp det värsta av glaset och tror i min enfald att allt glassplitter är borta. Men inser senare när det sticks och känns lite sådär obehagligt som det bara kan göra med glas i fötterna att så är det ta mig fan inte! Tillbringar därför cirka en vecka att plocka små glasflisor ur fötterna…allt detta enbart på grund av lathet…det värsta av allt är att jag är medveten om det och bara rycker på axlarna som en kaxig tonåring gör åt sina föräldrar och säger ”Skiter väll jag i!”.  Man skulle kunna säga att jag hånar mig själv…

”Sök hjälp flicka lilla” brukar jag tänka då…

Sådär. Det var allt!

Klart å betart!

Tänkte komma med lite bitterheter så här på söndagskvällens sista halvtimme.

En aningens patetiskt antagligen.

Är det någonsin tänkt att jag ska träffa någon bra? Jag bara undrar. Bara en fråga. Finns det någon där ute överhuvudtaget? Eller är allt mitt eget fel? Kanske är det så att jag innerst inne inte vill träffa någon och sorterar ut allt och alla på en gång och går på dom här personerna som jag vet att det aldrig kommer att leda någonstans med? Är det så det är? Är det ett undermedvetet beteende från min sida?

Jag kan ju inte nöja mig med vadsomhellst eller första bästa. Fast det är ju så jag känner att jag gör, när jag väljer en person som jag vet är dömt och förgäves med från början.

Jag vette fan alltså.

Tänka. Känna. Älska. Det första är lätt, dom andra två så mycket svårare.

Kärlek.

Att man blir korkad när man är full är ju ett faktum. Men det finns ju gränser…

Jag skäms, rodnar och fnittrar lite generat.

Kollade genom bilderna från helgen bravader…varav lördagens bilder, den dagen jag däckade klockan 00.00 cirka… Tydligen så har jag stått på toaletten och fotograferat mig, ansiktet alltså, jaja tänker man, men vad gör det? Ja vad gör det, inget, såvida det är ett eller två. Men jag tog inte en eller två bilder, inte tre eller fyra heller, jag tog 24 FUCKING JÄVLA bilder på mig själv.! Hahaa, saken är att cirka fem min senare spydde jag och däckade i Issans säng. Men ja, Issan och Sacharias fick sig ett riktigt jävla asflabb igår när vi kollade igenom bilderna….

Ja men då var bussstrejken igång. Först stänger dom av halva roslagsbanan så man går åka ersättningsbuss till jobbet och sen börjar dom strejka så man får gå sista biten till jobbet. Hur fan är det ställt egntligen kan man fråga sig? Jag säger inget om att dom ska ha högre löner och bättre avtal. Men det värsta med strejker är att tredje man bli drabbad, i detta fallet resenärerna. Kan man inte bara höja lönerna och utöka deras dygnsvila. Så vi som betalar 700 spänn för ett jävla SL kort i månaden kan ta oss till jobbet!