Livet på en liten pinne

Man har sina perioder i livet.

Just nu är jag inne i en period då jag tröttnat på communitys. Facebook står mig upp till halsen, jag är så trött och uttråkad på det att jag spyr. Qx lika så, jag orkar inte. Ändå har jag inte modet att ta bort min användare på något av dessa två. Det är en smula patetiskt.

Min katt har hittat en liten fläck på min vägg där färgen spruckit. Jag vet inte vad det är men hon hoppar oavbrutet mot den när hon har sina lek- ryck. Hon drar en repa på sängen, rejsar som fan och tar sats nerifrån golvet och hoppar mot den där stackars jävla färgsprickan. Hon har hoppat så mycket mot just den punkten att färgen lossnat där. Om hon fortsätter så kommer hon snart klöst sönder färgen ordentligt…

Hon har liksom inget lust att lyssna på mig när jag säger ifrån heller.

Man kan fråga sig vad som är så himla upphetsande och kul med en spricka i färgen? Nånstans fattar hon väll att det inte är en fluga eller något annat småkryp…hoppas jag.

Jag är rätt trött på OS nu..efter fotbollen idag. Så arg att jag inte kunde tänka klart usch.

Anyway..det börjar lite mycket lösenord i min tillvaro nu. Alldeles för mycket lösenord. Man inser det när man rensat sin webläsare och inte har inloggningsnamnen kvar på all skit och glömmer bort dom också. Då är det illa.

Jag hittade två bilder på en gigantisk kanin på google idag, värt att nämnas, den kaninen var fanimej det största aset jag sett. Ställde mig frågan då och jag gör det igen ; Vad matar man en kanin med som blir så oförlåtligt stor? …. tillväxthormoner, ryssfemmor, femton liter grädde om dagen, big mac? Inte fan tror jag att det är morötter som ligger bakom den där kroppshyddan. Kanske ska trycka en t-shirt till den som det står lite ironiskt “Morötter och maskrosblad byggde denna kropp”

Allt från mig. Över och ut!

Min dator klappar ihop snart. Sladden är glapp och rör man datan minsta lilla så slocknar skiten eftersom sladdjäveln inte ger någon ström till datorn. Jag som gillar att sitta med datorn i knäet, kort och gott jag gillar att ha datorn varsomhellst men inte på ett bord sittandes på en hård stol. Jag vet också med ganska stor säkerhet att bokstaven “N” är den bokstav jag använder mig av mest på tangentbordet. N:et på knappen är praktiskt taget borta och syns knappt längre. Med andra ord, min dator är jävligt välanvänd. En ny sladd är inte billigt heller, 800 pix skulle dom ha för en orginal sladd…”Hallååå där köp blåbär!!” Jag är student, kan ni inte ge mig sladden gratis istället?! Tydligen inte. Tillsdess att jag känner att jag får 800 spänn över som bara ligger där och skräpar på mitt konto, får jag stå ut med träsmak i röven och skavsår på armbågarna.

Just nu har jag ledigt i två veckor…jag är i norr och vilar upp mig, vilar upp mig och längtar till skolan börjar igen.

Har jag sagt att jag ska skaffa katt? Nej det har jag nog inte. Zookie var namnet. Kissen kommer i slutet på den här månaden. Tänkte att grannkatten skulle få en polare. Han ser lite ensam ut ibland när han kutar runt här. Fan vad mysigt det ska bli. Nu är jag där liksom, uppfyller klychan om att alla flator har katt. Hellst av allt vill jag ha en vovve också, gud vad jag tjatar om det, men jag vill ha en HUND! Idag låg jag och kollade på “Hundar med jobb” på fyran och blev skitblödig och började gråta när dom visade ett inslag om en hund som räddat livet på sin rullstolsbundna matte. Vad säger man då liksom? nått i stil med…”Ja lilla gumman, du får nog ta och skaffa dig en byracka så vi slipper höra dit tjat om hundar hela tiden!” Visst jag ska men jag vill ha tid och råd, min hund ska ha det bästa!

Jag och Zookie kommer att äga, det är jag säker på!

Nog om detta. Herregud jag låter ju som en gammal hagga på 99 bast som inte har några vänner och aldrig får ligga. Så kan vi ju inte ha det!

Ja men visst är det så ibland, att man känner att det inte är någon mening med att ge sig i kast med en sak. Så meningslöst att man bara lämnar WO. Det är min nya taktik, lämna WO när det känns lite halvdant. Vet jag att slaget är förlorat innan det ens hunnit börja, varför engagera sig? Slöseri på energi och tid bara. Bara dra sig tillbaka och chilla istället. Vänta på nästa tillfälle när teamet är skadefritt och avbytarbänken ser okej ut. Jag har tröttnat på det där med att chansa, kämpa och hoppas. Safe way är mer min grej nu för tiden. Tänka efter lite lägga upp en taktik och ha lite strategier. Gå in, chansa vilt, bara köra ner huvet och kötta håller inte i längden. All ära om det lyckas, men seriöst hur ofta händer det?

Sådär ja. Jag blir inte arg så ofta, inte ledsen heller. Men när jag väl blir det så blir jag verkligen det. För det mesta är det faktiskt väldigt snabbt övergående. Den här gången verkar det ha satt sig lite djupare, det vill liksom inte försvinna. Det går nog över som dom brukar säga. Eller som Patsy skulle sagt “Just walk away from it darling, just walk away from it…”

Jag har insett att jag inte är medveten om att jag stirrar på folk ibland. Jag verkar tro att jag är osynlig, exempelvis på tunnelbanan när jag råkar se en person som ser lite intressant ut av olika anledningar.
Så kan jag sitta och kolla på personen i fråga utan att tänka på att den människan med största säkerhet sitter och tänker “Men vafaaaan är det för jävla miffo som sitter och stirrar ut mig, stop it ditt freak!”
Jag vet ju att jag tänker precis samma sak när någon är lika odiskret, men jag kan liksom inte hjälpa att jag gör så, människor är intressanta och jag kan sitta och fundera på vad dom jobbar med, hur gamla dom är, var dom bor, var dom kommer ifrån, hur dom har sitt hår, om dom är lyckliga, vad dom lyssnar på musik om dom har mp3 spelare med sig och massa andra saker. Men glömmer bort att jag inte är osynlig.

Så om ser någon en tjej som odiskret tittar på dig på tuben i Stockholm kan det vara jag, då kan du tänka att hon menar inget illa, hon vet bara inte bättre.

Utanför mitt fönster springer det en katt, jag ser den varje dag, den joggar fram och tillbaka, ser ut att ha fullt upp med livet. Ibland får den totalfnatt och kutar som fan, sådär som bara katter kan. Det är ganska mysigt, jag vet att den kommer att springa förbi, det börjar liksom bli en vana, sådär som folk som alltid åker samma tåg som dig på morgonen, nästan som om man känner att man borde börja säga hej, fast det gör man ju aldrig, det är inget vi svenskar gör och hur skulle det se ut om jag börjar morsa på en katt? Men den är söt och verkar rätt reko, så vem vet, en dag kanske jag sticker ut huvudet och säger hej och kliar den bakom örat.

Tack för mig!

Jag känner att jag måste ge mig en liten klapp på axeln och berömma mig själv. Varför vet jag inte riktigt, men det kändes som om jag va i behov av lite uppskattning från någon och den någon råkar vara jag. Och eftersom det är bara jag här och jag är singel…(gud jag erkände det för mig själv)…oouu…jag är singel…det känns lite sådär att säga det. Jag brukar undvika att tänka på det. Inte för att jag inte trivs, men det känns lite sådär att man är lite mindre värd som singel. Rent krasst bara. Sen är det ju inte så såklart men man vet ju hur folk tänker och hur jag tänker själv ibland. Fan nu kom jag in på något helt annat…det va ju inte planerat från min sida…men ja så kan det vara.

Kolla på film bakfull är en trevlig sysselsättning. Kolla på film med fidde bakfull är en väldigt trevlig sysselsättning.

Det jobbiga är bara att det spelar liksom inte någon roll vilken kategori av filmer man kollar på, det slutar alltid med att vi sitter och snyftar. Man blir så sjukt blödig när man är bakis. Idag kollade vi på Coach Carter och Blood diamond…den sistnämnda filmen höll på att knäcka mig totalt är lika med inte att rekomendera om man är gråtig i bakfyllan. där satt vi och snyftade ikapp samtidigt som vi fnissade lite över hur patetiska vi var som satt och grät till en basketfilm.

Ibland får jag ta och hindra mig i tankar och funderingar. Jag tänker för mycket helt enkelt.

Det finns ju för och nackdelar med allt. Tänker man för stort och ser för mycket helhet i allting missar man detaljer som faktiskt är betydelsefulla. Ser man bara dom små sakerna, hakar man lätt upp sig på det och missar att se det stora hela. Skit samma för fan, jag är för trött för att tänka och skriva samtidigt.

Ibland är jag så korkad. Hur kan jag ställa ett glas på golvet och råka sparka omkull det en gång?, tänka “Just det, jag ska ta bort det så jag inte snubblar på det” Glömma bort det och snubbla på det igen. Tänka samma tanke för att sedan snubbla på det en tredje gång och pajja det totalt så att det ligger glassplitter över hela golvet.  Och sedan vara så jävla lat att jag inte orkar ta fram dammsugaren utan nöjer mig med att torka upp det värsta av glaset och tror i min enfald att allt glassplitter är borta. Men inser senare när det sticks och känns lite sådär obehagligt som det bara kan göra med glas i fötterna att så är det ta mig fan inte! Tillbringar därför cirka en vecka att plocka små glasflisor ur fötterna…allt detta enbart på grund av lathet…det värsta av allt är att jag är medveten om det och bara rycker på axlarna som en kaxig tonåring gör åt sina föräldrar och säger “Skiter väll jag i!”.  Man skulle kunna säga att jag hånar mig själv…

“Sök hjälp flicka lilla” brukar jag tänka då…

Sådär. Det var allt!

Klart å betart!